Som jag har längtat! Nu äntligen är det dags att återförenas med underbara Freiburg (som ligger längst ner i södra Tyskland, vid schweiziska och franska gränsen). Inatt är det nattåg som gäller och sedan hörs vi när jag är framme i Tyskland.

Bjuder på lite bilder från stunder i Freiburg som etsat sig fast i minnet:


Kockduell. Sverige mötte Iran men förlorade


En modevisning på utestället Kagan. (Hur var det? Bär inte alla vägar dit?)


Oktoberfest på Tysklands nationaldag, utklädda till tyskar.


En av alla gånger Johanna var på besök. Arabfest!


I slutet på januari såg alla tyskar ut som varelsen i mitten


Under vårterminen var jag inneboende hos "Tant". Hon skaffade katt som alltid skulle ligga på mina grammatikpapper.


På modellturné genom Tyskland. Den här frisyren ligger jag inne med allt med sällan.


På sektprovning där alla blev väldigt fnissiga efter att ha provsmakat några glas.

Den som har varit i Paris har med all säkerhet också beskådat det vackra Eiffeltornet. Där har man förmodligen, efter ett tag, börjat störa sig lite på alla försäljare som försöker få oss att köpa miniatyrer av det gigantiska bygge du har framför dig. "Det finns i alla storlekar" säger de glatt och håller upp ett decimeter högt Eiffeltorn och ler ett bländande vitt leende. Jag och Johanna var i Paris för två år sedan, och kom efter ett tag på en utmärkt idé för att få försäljarna att förstå att vi inte är ett dugg intresserade av deras miniatyrtorn. "If you have all sizes" började vi och fortsatte med spelad överlägsenhet "we want one in that size". Vi sträckte ut våra armar och pekade rakt fram - på originalet, ett 300 meter högt Eiffeltorn.

Det blev ingen affär och säljarna slutade att komma fram till oss med diverse försäljningstaktiker. Nu kunde vi på riktigt och ostört spana in tornet som man förknippar med Frankrikes underbara huvudstad. Merci!

Mamma och pappa är på semester. Igår pratade jag med mamma i telefon, eftersom vi inte hörts på över sex veckor. I bakgrunden hörde jag pappa, som kände sig utanför, säga "aaaah, gött med solnedgång. Vi sitter på balkongen och himlen är orange och vi dricker vin. Nu är halva solen nere. Man har mått sämre."

Jag har sett solnedgång vid havet varje dag i tre veckor. Man har verkligen haft det sämre.

När jag bodde i Freiburg, åkte jag med på en "modellturné" genom Tyskland för att vara med i en hårshow, där håret klipptes och sattes upp i uppsättningar på scen. Sista stopp på vår tre dagar långa turné var Berlin. Vi fick en liten guidad tur i bussen där chauffören på tyska förklarade vad vi såg utanför våra bussfönster. "...Och där på marken ser man var muren en gång stod" sa han när vi körde på en gata i vilken man tydligt kunde se en linje i lite mörkare sten. Jag vet inte riktigt vad folk i regel har för uppfattning om modeller, jag har hört både det ena och det andra. De som tänker att modeller skulle vara ytliga och pantade, har tyvärr rätt i just det här fallet. En tysk tjej var nämligen tvungen att ställa frågan "Vadå? Mur? I Berlin?".

 

Jag kommer aldrig glömma första gången jag skulle fixa en lägenhet. Det var i London och jag och tjejerna hade haft lite mejlkontakt med en mäklare på en mäklarfirma i stan. Vi åkte dit för att träffa snubben och körde sedan med honom i hans bil, till en lägenhet han tyckte skulle passa fint för oss. Och visst var den fin. Hyran var inte heller särskilt dyr, för fyra än så länge arbetslösa tjejer.

Det var egentligen rätt konstigt. Hur kom det sig att han ville hyra ut en lägenhet till fyra, då väldigt oseriösa tjejer som dessutom var arbetslösa? När en av vår mäklares kollegor frågade oss detta med en aning tvivel i rösten, svarade vi naivt "our parents are rich, it's no problem". När mäklaren själv frågade vad vi skulle hitta på när vi flyttat in svarade vi "sex, drugs and rock 'n' roll" och fnissade ikapp. När vi skulle skriva på kontraktet och skulle välja titel frågade vi om vi fick kalla oss för Lord.

Det blev ingen lägenhet den gången.

Alla som känner mig något sånär, vet att jag inte precis kan klassas som världens största fan av att flyga. När jag var i Asien och hälsade på Jakob, tyckte jag det blev mer och mer läskigt för varje gång. Som tur var hade jag ju Jakob vid de flesta flygningar, men inte den här gången. Det var min sista flight på den resan och slutdestinationen var Kastrup. Det var kö på Istanbuls startbana och vi fick sitta och vänta tålmodigt på att få komma åt den. Jag höll armstöden så hårt att knogarna vitnade och tittade ut genom fönstret. Mannen bredvid avbröt mig: "Är du orolig?". Just då uppmanade piloten sin besättning att "get ready for take off" och planet rullade fram på startbanan. "Ja" svarade jag. Planet började röra sig. "Jag är lite flygrädd" fortsatte jag, och planet hade nu ökat markant i hastighet. Mannen bredvid mig log finurligt. Nu körde planet riktigt fort och jag kände att jag blev kallsvettig. "Jag har varit nära att krascha tre gånger" sa mannen. Planet lyfte. "Eller nej... fyra". Planet steg och gjorde snart en sväng i luften. "Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag tror det var fyra!".

Jag ville att någon skulle komma och ta mig därifrån, sätta mig i ett supersäkert flygplan och flyga mig ända hem till Tyringe efter denne mans mindre lämpliga avslöjande. Behöver jag tillägga att han lite senare plockade mat från min tallrik?